2009-09-12

I'm alive!

Jaaa, jag lever och lär ännu. Forfarande ter jag mig halvt borderline. En dag (eller stund) är jag glad, andra ledsen. Men allt knallar på och jag vill helst av allt inte förlora mer tid än jag redan gjort på till synes meningslösa saker.

Sedan en tid tillbaka är jag gift. Från att det friades så tog det ca 2 månader tills vi var make och maka. Den lycklige (?) är samme kille som jag träffade för nästan exakt 5 år sedan. Framtiden är något oviss vad gäller jobb, boende och annat praktiskt. Men jag ser ljust på vad livet har att erbjuda. Det ordnar sig nog till slut.

Kram på er alla!

2008-05-12

Mina älskade barn!

Jag vill inte inse att jag troligtvis antingen inte gillar sex alls alternativt inte gillar heterosex. Detta innebär att det inte blir några barn gjorda. Hmm... hur ska jag då kunna bli en (ung) mamma, något som så länge varit min dröm? Tre ungar vill jag ha, jag tycker inte att finns det något vackrare än barn. Kärlek är väl vacker, om allt fungerar som det ska, annars gör det bara ont. Kärleken man ger till och får av ett barn är så mycket rakare, enklare.

Jag vill ägna nätter åt att inte sova p g a barnskrik och amning, vara utmattad om dagarna och känna varma små knyten mot min hud. Jag vill försöka främja små individers framfart inom livets alla tänkbara områden. Jag vill hjälpa till med läxor och finnas där som en klippa att luta sig mot när det känns svårt. Jag vill känna mig lite misslyckad ibland, men innerst inne veta att jag älskar mina barn mest av allt och gör mitt bästa för att dom ska få det så bra som möjligt. Jag längtar så...

Uppgivenhet

Jag har mått jätteilla större delen av dagen, har iofs varit kass på att äta, men det känns inte som hela sanningen. Mår kasst för övrigt också. Orkar snart inte längre nåt alls, känner mig så tom och ensam. Jag är missnöjd med mitt liv och jag känner mig misslyckad. Orkeslös och olycklig. Menlös och obetydlig.

Jag önskar ofta att jag hade mod att göra nåt drastiskt, t ex bara dra härifrån ett tag. Här får jag för mig att alla stirrar på mig, bevakar allt jag gör. Jag känner inte att jag hör hemma nånstans. Det känns som om ingen förstår mig, inte ens jag själv. Faktum är att jag ibland inte ens känner igen mig själv, förstår inte varför jag beter mig eller känner som jag gör. Jag blir rädd, för jag kan inte kontrollera mina känslor. Jag tar ut mina inneboende aggressioner på alla omkring mig, gör så alla andra också mår skit.

Jag är folkskygg och sitter mest hemma i lägenheten. Umgås inte längre regelbundet med några vänner. Det känns som om jag försatt mig i ett fängelse som jag inte vågar lämna, så jag går fram och tillbaka och tänker, tänker, tänker tills jag blir galen. Vem är jag? Vad vill jag? För varje fråga jag ställer mig själv blir jag mer osäker.

Jag urholkar mig själv sakta men säkert tills inget av mig finns kvar, bara illamående och oro. Det har snart gått 5 år sen det började på allvar, så det skulle vara skönt om slutet äntligen kunde börja närma sig. Jag vill inte leva resten av mitt vuxna liv så här...

2007-11-14

Det funkar inte...

Jag har kommit fram till en sak: Det är jävligt mycket lättare att vara öppen gentemot andras sexuella preferenser och självbilder än sin egen. Livet suger rätt hårt just nu, om man säger så - om än inte bokstavligt talat. Frustrationen i sovrummet är rejält uttalad, irritationen är minst sagt påtaglig.

Jag vet nog innerst inne att det inte är så här mitt liv ska se ut, men det är så svårt att släppa taget om allt man tidigare stått för, eller det man har försökt övertyga sig själv om att man står för. För min del är skadan redan skedd på många plan och det känns som om jag har många djupa skärsår. Om jag slutar att bildligt talat skära mig själv så kanske jag slutar blöda, men ärren kommer nog aldrig att blekna bort.

2007-11-08

Gissa min ålder!

Alla som vill får vara med och gissa min ålder i kommentarsfältet.

2007-10-19

Beslutsångest

Hmm, jag kanske gillar tjejer... va, gör jag? Nej, det gör jag väl inte... eller? Fast killar gillar jag ju i alla fall inte, eller hur? Tja, det är väl egentligen inget fel på dom. Dom kan ju t o m vara rätt söta och oskuldsfulla. Fast det klart, inget sex, va? Nej, eller jo, eller va? Ja, sex med tjejer kan man väl ändå inte ha? Fast det vore kanske mysigt... fast läskigt. Skulle jag vara naken med en lika naken tjej? Ta på henne, liksom? Det går väl inte för sig? Och hur skulle det gå till i så fall? Nej, det vore alldeles för läskigt.

Vem är jag?

Jag har i många år kompromissat bort mig själv, vem jag är och vad jag vill. Det är inget jag vill fortsätta med. Hur meningslöst är det inte att leva som ett tomt skal under flera jävla år? Jag fattar inte hur hjärndöd man kan vara. Och så tror jag att det blir bättre om jag gömmer mig, fegar ur, om ingen annan märker nåt! Det är ju inte ens dom som mår dåligt från början! Haha! Nej, det här får bara inte fortgå.

Har funderingar på att ringa en vårdcentral och se om man kan få komma intill och prata med nån. En psykolog, kurator, whatever. Nån som kan hjälpa mig att strukturera upp mitt liv och hitta knutarna som behöver lösas upp. Men jag är ju så förbaskat mesig. Hur ska jag våga? Vad ska jag säga?

2007-10-18

Tillbaka på ruta ett

Ja, då var det dags igen. Inombords är jag lika sorgsen som en del av er kanske minns mig och utombords är jag väl ungefär likadan. Jag gråter utan anledning, har ingen framtidstro och har fortfarande inte hittat min rätta plats. Livet leker - med mig, och jag lyckas inte själv återta kontrollen.

Som alltid står jag inför ett vägskäl. Gör vi inte alla det nästan hela tiden? Vem är jag, vad vill jag? Och så skuldkänslorna... pojkvännen som älskar och bara ger och ger och som jag älskar tillbaka på nåt sätt. Föräldrarna, släktingarna, vännerna - vem är jag att bara helt plötsligt vända om och bete mig oförutsebart? Kan man alls lita på mig? Är jag bara ett monster som släpps lös? Vad är det frågan om egentligen?

Och barnen, som jag så gärna vill ha... som jag längtar efter. Hur svårt skulle det inte bli? Som om nån vill ha mig och vara med mig! Jag skulle nog inte velat, värre pessimist får man leta efter! Att "allt är skit" verkar vara mitt livsmotto.

Nej, jag orkar inte leva så här längre. Tanken på att bara fly känns lockande, men jag är för mesig. Vart skulle jag ta vägen? Jag har inte många vänner, eftersom jag inte orkat umgås med någon ordentligt på många år nu. Jag har isolerat mig själv till ett olyckligt och ensamt liv. Ingen vet. Inte ens jag.

2007-01-03

Modig blir feg & rätt blir fel

Jag har väntat och väntat. Har inte velat tänka på allt som har hänt, men ändå inte hänt. Men nu måste jag snart vråla ut allting ur huvet, annars blir jag galen!

Okej, så det som har hänt sen sist är att jag blivit ihop med min pojkvän igen. Jag förstår ärligt talat inte hur det gick till, men det blev så i alla fall.

Efter att han hade läst igenom brevet där jag beskrev hur jag kände och inte kände så tyckte jag att vi nog borde låta bli att tala med varann ett tag. Dels för att jag skulle kunna få tänka lite ifred, men kanske mest för att han skulle få chansen att glömma mig (något jag misstänkte att han kanske inte skulle vilja inse att han behövde själv).

Jag fick ett meddelande från honom efter några dagar och han undrade om vi kunde pratas vid lite grann över telefon, han ville så gärna. Jag gick med på det, för jag tänkte att han kanske behövde reda ut nåt. Under samtalets gång så kände jag mig så jävla misslyckad, som om jag hade förstört för oss båda. Allt var ju så självklart, jag älskade honom - han älskade mig. Vi borde väl egentligen vara ihop istället för att sitta och gråta över varann på varsitt håll?

Det slutade med att jag åkte hem till honom, vi var ihop igen. Jag kände mig normal, lättad över att jag kanske skulle kunna slippa att ta tag i allt det svåra trots allt. Jag trodde att jag hade inbillat mig alltihop.

Nu sitter jag här och väntar på att flytta in i en gemensam, nytapetserad 2:a med rymligt kök och balkong och allt jag kan tänka på är detta: Vad hände med mitt liv? Var är mina drömmar nu? Allting känns meningslöst.

Jag vill fortfarande inte ha sex med honom, han är inte mer än en bror för mig. Fast jag älskar honom på ett ytterst komplicerat sätt. Men tänk om jag inte vill ha sex med nån alls, någonsin? Tänk om det inte finns nåt som är "rätt" för mig alls?

Sagan om den hjältemodiga som fegade ur är bara påbörjad. Hur fan ska det gå?

2006-10-30

Fy fan, vilken lättnad!

Han hatar mig inte. Han är inte ens arg på mig. Bara oerhört ledsen. Jag är också ledsen, men jag vet att jag måste få distans till vår relation för att kunna avgöra vem jag är och vad jag egentligen vill.

Efter många tårar och snyftningar från oss båda kan jag konstatera att han lärt mig så mycket värdefulla saker. När han givit mig så bra verktyg är jag skyldig mig själv att ta tag i alla mina problem som jag har.

2006-10-28

Att komma ut som lesbisk inför sin pojkvän

Alltså, att ens tänka tanken att komma ut som troligen lesbisk inför sin pojkvän som man verkligen älskar är allt annat är roligt. Att sen göra slag i saken och faktiskt göra det är rent smärtsamt.

Det värsta av allt: Tänk om jag i efterhand skulle inse att jag gjort fel? Tänk om jag faktiskt vill ha honom i alla mina dagar? Jag skulle dö om jag insåg att jag gjort fel, om jag förlorat min chans.

Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag höll på att pissa på mig när jag avslöjade mina innersta tankar genom att skriva ned dom i ett brev. Att öppna munnen och säga alla hemska ord och känslor skulle jag aldrig någonsin våga.

Nu väntar jag bara på reaktionen, på att han ska ha läst brevet och reagerat på det. Jag är så nervös att jag t o m måste skriva av mig här. Kan inte hålla tillbaka all spänning jag bär på inom mig.

Tänk om han aldrig mer vill se mig? Kanske vill han aldrig mer prata med mig? Vad ska hans familj säga? Kommer dom att få veta allting jag skrivit i brevet? Kommer dom att tycka illa om mig? Aj, det gör så ont att tänka så.

2006-10-27

Det blir alltid värre framåt natten

Ensamheten, utsattheten och uppgivenheten kommer alltid och lägger sig som ett extra täcke om mig på nätterna. Inte helt sällan även tidigare på kvällarna, eller som på senare tid även på dagarna.

Det är en till synes bottenlös känsla och jag undrar ibland om jag någonsin kommer att komma undan den. Ibland önskar jag att jag var som "alla andra", d v s att jag kände mig helt nöjd och tillfredsställd men den s k heteronormen och hur mitt liv har kommit att se ut.

Ofta tycker jag att det helt enkelt är svårt att förhålla sig till en massa företeelser som händer omkring mig. Jag förstår inte alltid vad jag tycker och vill eller varför jag eventuellt har en åsikt om saker och ting. Jag kan också komma på mig med att i större utsträckning än förut försvara och ifrågasätta en massa saker på alltifrån politiska till känslomässiga plan.

För varje dag som går så lyckas jag sätta en del pusselbitar på plats. Nästa dag så tittar jag tillbaka till gårdagens slutsats och ifrågasätter den. Är det verkligen så? Nej, jag inbillar mig nog. Sen kommer det hela tiden så oerhört många nya pusselbitar också, jag hinner och orkar inte riktigt med...

2006-10-26

Jag och min familj

Mina föräldrar och syskon ser nog ingen skillnad på mig nu jämfört med tidigare. Jag har utåt sett alltid varit en ganska depressiv person som alltid har känt mig utanför och aldrig trivts med mig själv. Det började med mobbningen under skolåren, tror jag.

Dom har varit rädda för att jag ska förstora sorgen för mig själv och inbilla mig saker, det har jag förstått. Dom har därför viftat bort det hela och tyckt att jag ska tänka mer positivt och inte gräva ned mig.

Den depressiva sida jag visar dom här och nu är för dom den depressiva sida dom alltid har sett. Vem kan anklaga dom för nåt? Dom tror nog att detta är min personlighet, nåt som aldrig går över, och dom försöker kanske få mig att acceptera det.

Anledningen till att jag sett på livet som en dyster sörja är kanske att jag inte vågat se framåt. Jag har känt att livet känns hopplöst, det blir ändå aldrig som jag vill. Jag har ju inte ens vetat vad jag har velat, har bara känt tomhet inuti och en längtan efter nåt jag inte kunnat definiera. Jag har heller inte känt igen mig i nån annan person i min närhet, bara kunnat konstatera att allt känns så himla fel.

Jag förstår min familjs agerande och anser nog att dom gjort rätt utifrån vad dom sett av mig. Att jag sen aldrig vågat prata med dom om särskilt intima och känslomässiga saker är en annan sak. Sex och/eller sexualitet skulle jag inte ens våga prata om så som allting ser ut just nu, det är alldeles för laddat.

Hur?

Okej, jag känner nånstans att snart får det vara nog. Jag måste antagligen avsluta mitt nuvarande förhållande för att känna mig fri och få veta en gång för alla vad jag vill ha ut av mitt liv. Jag själv är så full av fördomar mot mig själv och jag är så noga med att spela alla tänkbara roller att jag glömmer bort vem jag är.

Men hur ska detta gå till? Vi bor en bit ifrån varann och måste därför hälsa på varann för att träffas. Var, hur och när gör man slut på minst smärtsamma sätt? Hur ska jag förklara läget för honom utan att krossa honom totalt?

Jag vill inte att han ska känna att han gjort nåt fel, jag vill att han ska behålla sin självkänsla. Jag vill inte att han ska vara rädd för att träffa andra tjejer, vill inte att detta ska sätta så pass djupa spår i honom att han inte kan lita på tjejer i fortsättningen.

Svårast av allt: Vad ska jag säga? Jag vet ju inte själv säkert varför jag känner att detta är min enda utväg... eller gör jag det, fast jag inte vill erkänna det för mig själv?

Han är den ende

Min pojkvän är den ende person av manligt kön som jag hittills känt nån som helst dragning till. Det var hans röst och tankegång som fick mig på fall. Innan vi träffades pratade vi mycket i telefon med varann, ingen visste hur den andre såg ut.

Efter att ha gjort slut med min förre pojkvän berättade jag för snubben som kom att bli min nuvarande pojkvän att jag kanske var intresserad av tjejer. Jag hade ju knappast tänkt inleda nåt med honom och jag ville på sätt och vis testa hans reaktion.

Han verkade tyckta att det var kul och började kalla mig flata. Jag tyckte däremot inte att det kändes så kul, eftersom jag inte var redo att få en stämpel på mig - jag visste ju inte själv vem jag var.

Jag blev kär i hans person och tyckte mycket om våra telefonsamtal. När vi sen träffades så kändes det spännande att han verkade vilja bli ihop med mig. Troligtvis var jag ute efter bekräftelse av något slag och föll därför för hans uppvaktningsförsök.

Vad gäller killar är han verkligen den ende. Han är väldigt vettig och jag skulle inte kunna tänka mig en bättre far till eventuella framtida barn. Jag älskar honom absolut, men inte på samma åtråvärda sätt som han älskar mig och bara vill ha mer av mig.

Jag har svårt att se hur någon annan kille skulle kunna vara "mannen i mitt liv". Men om jag ändå är olycklig så måste det ju vara nåt som inte stämmer, eller hur?